Del 3 Tadzjikistan

Dusjanbe är huvudstaden i Tadzjikistan. Kvinnors klädsel har en sval och avslappnad stil, 

som samtidigt präglas av djärva färger och mönster.

När Tadzjikistan blev självständigt 1991 utbröt ett inbördeskrig. Det pågick i sex år. 

Efter freden var landet försvagat och är ännu fattigt. 

Stalin och Lenin var några av de hjältar som avvecklades i den nya nationen. 

Man plockade fram gamla historiska hjältar att se upp till. 

Ismail Samani, som levde på 800-talet, är en sådan tadzjikistansk nationalhjälte.

En annan nationalhjälte är landets mest vördade poet, Rudaki, 

som här hedras i hjärtat av den centrala park som är uppkallad efter honom.

Här sitter jag tillsammans med de andra nio i vår grupp under en lunch på en hygglig restaurang. Menyn innehåller mestadels kötträtter som grillspett med oxkött eller ris med grillat lammkött.

Jag vet inte hur jag skulle tolka denna byggnad. 

Är det en renovering som kommit av sig, 

eller rentutav ett nybygge som stannat upp alldeles för länge. 

Befolkningen består till huvuddelen av tadzjiker och uzbeker. 

Det tadzjikiska språket är mycket likt persiska.

I Hisor-området finns flera historiska byggnader. 

Här ser man den gamla historiska borgen.

Detta är två av områdets madrasas, som är islamiska skolor för pojkar.

En skolklass med några grabbar i typiska kostymer på besök i den historiska miljön. 

De tyckte nog att vi var ganska så exotiska i våra västerländska kläder.

Två flickor på klassresa. 

När jag ser deras klädsel, som de bär med en naturlig stolthet, 

så kan jag inte låta bli att jämföra med svenska skolflickor i samma ålder, och hur de klär sig.

Hisor är ett stort historiskt område, men vi tio svenskar var de enda utländska besökarna.

En av otaliga moskéer, som vi besökte under vår resa.

En del moskéer var ruiner, och helt förfallna. 

Den lokala guiden berättar om byggnadens historia.

Bland ruinerna lekte några spjuveraktiga barn från en intilliggande förskola.

Dags för middag på någon elegant restaurang. 

En överdådig presentation av de olika te-sorter som bjöds ut till försäljning.

En lite märklig gatuförsäljning av ”kolsyrat vatten på sovjetiskt vis”.

En busshållplats en sen eftermiddag. Jag frågade om det gick bra att ta en bild. 

Lite motvilligt ställde de upp för en bild.

En resa upp i de massiva Fannbergen. 

Ett gammalt vrak av en buss stod i vägrenen.

Ett vilt och imponerande bergsmassiv med djupt skurna raviner.

Vid en rast träffade vi på en grupp från den schweiziska organisationen FSD, 

som jobbar med att desarmerar minor i Afghanistan.

Denna kvinna från en liten jordbruksby i närheten sitter på sin kärra, dragen av två åsnor. 

Tadzjikistan har en mycket stor arbetslöshet och en stor utlandsskuld. 

Narkotikan från Afghanstan till Ryssland smugglas genom detta område.

Trots att de flesta har kläder av traditionellt snitt, 

börjar det dyka upp en och annan märkeströja av västerländskt modell.

Utanför kommunhuset vid stora torget sitter männen och betraktar folklivet.

Kvinnor på väg hem från marknadsområdet.
En "dramaten"-kärra av tadzjikisk modell.

Två respektingivande äldre män delade några fraser med mig. 

Vad hälsad. Vad heter du? Var kommer du ifrån? Från Sverige? 

Trevligt att träffas, mr Henrik.

Den enda Leninstatyn, som sparats, kunde man finna i en undanskymd del av staden. 

I närheten av Leninstatyn står denna slitna vagn. 

Den kallas i folkmun för ”Lenins vodkabar”.

Ett bättre exemplar av de allmänna toaletter 

som man någon gång kunde vara tvungen att besöka.

Några skolpojkar, kostymklädda som alltid, gör tummen upp.

Nu var det dags för oss att lämna Tadzjikistan och styra kosan mot Uzbekistan.